Men världen bländar mig med sitt ljus och förklär sig till slump i ett ögonblick, leviterar och inkarneras till gravitation i nästa. Slumpen är inte förhandlingsbar men världen lyfter sig själv likt Münchhausen mot ogripbara höjder. För att inte falla fritt, söker jag skydd bakom min egen skugga. Och just där försöker jag framkalla en skärva efter en förbleknad värld. Samtidigt som jag försöker att komma så nära som möjligt från alla håll, för att bilderna skall kunna framkallas genom tidens prisma, så förebrår jag livet för att hjärtat slår för fort och tidens is är för tunn. Jag skyller på de blinda när jag inte ser och på de döva när jag inte hör. Men alla är skyldiga någon något och någon är skyldig alla något. Den dagen kommer när allt förmörkas, när regnbågen faller ihop av sin egen tyngd och jag själv förvandlas till en skopa stoft. Men dessförinnan gäller det komma ljuset in på livet för att hinna leva innan allt förbleknar och viker sig under tidens övervikt.
Det kräver sitt mörker. Ljuset gör sig inte besvär. Minsta ljusstrimma i mörkrummet och allt går till spillo. Då och då hörs en mörk röst viska i mitt öra; ”det krävs ett uppehållstillstånd för att vistas i ljuset och det är jag som utfärdar det”. Så när dörren till mörkrummet rycks upp och minnets framkallningsplåtar suddas ut, infinner sig den klara insikten; ljuset är fullt av mörker och det som har hänt, kommer att hända igen. Och det är just det som håller på att hända nu, att som hemlös när som helst träda av livscenen, smeka ärren över kroppen och räkna årsringarna på livsträdet. Alla går sin väg och tiden sin, alltför fort för att hålla fast vid hoppet i Pandoras ask.