Ur ”Vingar av bly”
VI
Genom vindögat ser jag natthimlens stjärnor falla
och antända den belägrade staden
kastar sitt ljus på alla som famlar i mörkret
likt eldflugor som störtar ner över gatornas löpgravar
genom vindögat ser jag bakom fasader
bröstvärn och hägn
allt som skyddar oss från att avtäcka oss själva
som vore det en nattövning i överlevnad
där våra skuggor stjäl ljus från varandra
genom vindögat ser jag ner i schakt
kulvertar och katakomber
då vi söker skydd
för att hålla stånd mot livet
genom vindögat ser jag kroppar
inkastade i den stora karusellen
som tärningar utslungade som agn
i universums spindelväv
dras in som magneter mot hålets mitt
genom vindögat ser jag eldflugorna le mot oss
när staden släcker sig själv
och rädslans härskaror går i bivack
någonstans i stadens utkant
VIII
I vår självspillda slum
på en undanskymd plats
leker några människor
att de är lyckliga
men lyckan är en tunn silvertråd
uppspänd över avgrunden
medan tidens gap slukar
och förtär oss en i taget
slår någon på en bakgata
kärlek ur våra knutna nävar
men som skydd
mot kärlekens andedräkt
ikläder vi oss
rädslans uniformer
och beordrar oss själva
till vakttjänstgöring
på vår inre kaserngård
ingen får lämna oss
ingen får komma oss nära
men vi upprätthåller livet
i stram givakt
tills stofthyddorna
tömts på sitt innandöme
det enda som återstår
är en luftficka av andfådd kärlek