Ur ”Fallet mot himlen”
De sa att han tagit sitt liv men i själva verket smet han före i kön och gick under jorden.
Han försökte konservera sina tankar genom måleriets språklöshet och samtidigt iklädd språkets färgsatta dräkt, balansera på dess slaka lina. Allt i ett försök att som ombud ovan avgrunden, hålla kvar ett uns av livets pigment.
När almanackan glesnat och börjat vittra sönder, liknade den en gammal öppnad adventskalender. Ett dödsrike av gravstenar tonade fram bakom varje lucka. Ett rike av inställda handlingar och händelser. Nu efterfrågas bara osaliga stenhuggare som kan rista in minnena på tidens mur.
Han var en särling som kvitterade ut sitt liv i förskott för att slippa betala det i efterskott.
Livslusten måste vägas mot livsförlusterna.
Djävulen är sin egen buktalare. Rösterna är svåra att urskilja.
När vi har glömt det förflutna, vår verkningshistoria, har vi inte längre någon möjlighet att förstå dess förlopp och verkan. Och därmed avsäger vi oss utsikten att påverka samtiden såväl som framtiden eftersom morgondagen alltid vilar på det förflutnas grund.
Gemenskapen är bara ett omslag runt ensamheten.
Han försökte röntga själar men inga vill fastna på bild. Han gjorde konkurs.
Kan man överhuvudtaget säga något meningsfullt om människan? Nej! Men varför försöker vi ändå göra det?
Det kommer en dag då min kropp och själ fastnar på varsin sida om existensens svängdörr. Men eftersom jag inte bara har en kropp utan är min kropp, blir kroppen själlös och själen hemlös.
Det är på egen risk man tar sitt liv i förebyggande syfte.
Goda gärningar har inget namn. Knackar på dörrar och bokförs med osynligt bläck. Allt jag gör för att leva mitt liv och som inte kommer andra tillgodo, är självbedrägeri. Här gör språket ett skiljetecken. Vi är inte till för oss själva utan bundna till varandra men samtidigt skiljda åt.
Nero samlade tårar som han drack sig berusad av. Då som nu, är det vi som matar besten.
Valet är viktlöst men följderna tunga som bly.
Självmordet är den yttersta konsekvensen av den totala summan av livserfarenheter i ett givet ögonblick.
Det enda sanningskrav som äger en livslång förpliktelse är lögnen.
Livet är och förblir oklart in i det längsta. Vi går i bästa fall med minnets blindkäpp i handen.
Nihilismen är värdelös eftersom vi rånas på det sista vi har kvar, det dåliga samvetet.
Konsten skall uppenbara det oanade, ana men inte försöka framkalla det osynliga. Måla som om allt ljus skulle lämna mörkret av sig självt.
Livet är en sinnesundersökning som först och främst handlar om att utreda och utvärdera premisserna för det egna tänkandet.
När de flesta hade förbrukat sin tid, lämnade jag tillbaka tid som på ett mirakulöst sätt blev över.
Livet är ett urverk. Det går så länge någon drar upp det.
Jag har på senare år försökt lägga en sten i skon på tiden, allt för att få den att gå lite långsammare.
Det är inte alla förunnat att ”leva” tills de dör.
Sinnesnärvaron föregår erfarenheten och kärleken logiken.
Utan minne är vi döda. Minnet delger oss i hemlighet en inbjudan till vår begravning – en läxa för livet. Det är en stor konst att ljuga för sanningens skull.
I tidens garderob, är minnet galgen som vi hänger upp våra livskostymer på.
Jag minns dig när du inte är här, men när du är här, kommer jag inte ihåg hur du ser ut. Ett gökbo för två.
Han hade alla egenskaper men de låg utspridda i alla hörn av hans livsrum.
De döda åldras inte om jag inte minns fel.
Evolutionen har jag inte tid med. Jag har fullt upp med att hinna ikapp mitt liv.
Det är först när vi har stött på grund mot verklighetens botten som vi inser att det enda vi kan göra, är att försöka fördela livets orättvisor så rättvist som möjligt.
Döden angår mig inte i första taget, men om vi råkas, så bråkar jag aldrig. Vi träffas och kommer överens.
Alla vill komma först dit ingen har varit. Själv föredrar jag att komma sist dit alla en gång kommer att vara.
Han blev både hög och odödlig på sitt pulver av stoft.
Alla skall dö men ingen vill tro det. Skall man tro de döda, var livet bara en parantes. Men de levandes skuld är omätlig, för de döda ser allt det vi är blinda inför.
Att jag är beroende av döden för att kunna leva, kan möjligen uppfattas som anmärkningsvärt. Men en sann livsmissbrukare är resistent mot allt utom melankolikerns insikt; rädslan att bli övergiven av livet och inte längre kunna vara sig själv lik.
På samma sätt som vi söker smärtlindring i livet, behöver smärtan ett värddjur, det mänskliga klipprevet att klamra sig fast vid.
En förkunnelse över tystnaden kräver först att jag hänger tillbaka livskostymen i pantlånarens garderob, för att sedan släta ut mitt anlete och åter barrikadera mig bakom barndomens podium. Slutligen står jag i givakt i en fosterställning stumt förundrad inför språkets övermod.
De dödas blickar förföljer oss över gränsen, smeker våra ansikten och lämnar vördsamt tillbaka våra bortkastade minnen.
Försent upptäckte jag minnesförlusten. Jag hade glömt att leva. Att finnas till är en sak, att leva är en annan. När jag försökte springa ikapp tiden, snubblade jag på glömskan. Den hade alltid varit i vägen.
Den som blundat länge ser bättre. Det gäller att vakna till liv innan det är försent. Hellre en oförglömlig vecka i helvetet än en bortglömd dag i paradiset.
Utan förvarning fördes jag från någonstans till ingenstans. Härifrån kunde jag inte lämna ifrån mig livet. Jag hade lånat ut det, tagit ett annat som pant och försökt lägga beslag på något som inte var mitt. Skillnaden mellan att bruka och att äga är avgrundsdjup. Döden har alltid livet på sin sida. Inteckningen är olösbar för alla som har livet i behåll. Allt slutar där det börjar och börjar där det slutar. Däremellan hoppet om att kunna gå på slak lina över skillnaden likt en regnbåge som spänner över all fattbarhet.
Att komma i kontakt med djävulen tar lång tid och det är många samtal före, men jag behåller min plats i kön. I väntan på min tur, återstår bara samtalet med sin egen skugga.
De sa att han var före sin tid men i själva verket var det klockan som gick efter.
Om man ändå måste vara någon, kan man lika gärna vara sig själv.
Välhängda i slaktarboden trancherades de i lika delar. Allt pågick inför lyckta dörrar. Boden var ett slagfält. Rymde arméer av språklöshet som drog till sig legosoldater från alla hörn. Allt förvandlades till en chark för högstbjudande. Livet dröjde ett ögonblick. De hade alla levt helt i onödan.