Ur ”Vingar av bly”
XXI
Molnen slits i stycken
när åskan skjuts ur sitt kanonrör
marken skälver och vindens stötvågor
anfaller med sitt artilleri av blixtar
horisonten smälter ner till flytande bly
dånet efter Ikaros fall överröstar allt
när jag faller tungt till marken
trycker mitt tvivel mot jorden
och pressas ihop likt kol till en diamant
jag undrar varför det förlovade landet
tar skydd under jord
och tjurens dödskamp skingras
i ett stoftmoln av självutplåning
låt mig vila i mörkrets svala skugga
under täcket av ändlösa nätter
innan fördämningarna rämnar
och du tar din hand ifrån mig
under tidens gång alla dessa oändliga
flyktingströmmar som flyter med floden