Ur ”Vingar av bly”
XVII
Det händer att mörkret faller ner på scenen
och tystnaden börjar tala för sig själv
bakom ridån går våra kroppar
iklädda blåmärken i cirklar
går i procession ut ur tiden
utan att stöta emot varandras vassa hörn
på vägen bär vi stoftet till stacken
och rädslan i vår ryggsäck
andetagen stiger mot himlen
faller som regn över vår likvaka
när vi går på det sluttande planet
händer det
att jorden viker sig under våra fötter
kräver tillbaka sina skövlade viloplatser
där brotten är huggna i sten
och sedan urminnes tider
bär vi våra brustna hjärtan under armen
och under varje sten döljer sig en minneslucka