Ur ”Vingar av bly”
I
Porten till krematoriet stod öppen
ni döda vaknade
och tog sömnmedlet ifrån mig
mantalsskriven i Nekropolis
gick jag åter med receptet
till apoteket i Treblinka
sköljde ner min sömnlöshet
med taggtrådens tidvatten
i drömmen undrade jag på vilken sida
om graven jag stod
och varför det alltid var för sent
att säga det ni sa
på min begravning
men det enda tomrum
jag lämnade efter mig
var hålet efter passaren
som jag hade försökt omsluta
livets osynliga centrum med
men redan vid födsloögonblicket
vid det första andetaget
var jag gammal nog att dö
och väskan med det nödvändigaste
hade alltid varit packad
jag hade varit resklar hela livet
II
Tiden läker alla sår säger du
men det är tiden
som är sjukdomen
och mot denna finns ingen bot
III
Det har sagts om de blinda
att de skall älska det osynliga
själv släcker jag ljuset
för att min ensamhet
inte skall synas