1
Akt ett; Jag drömmer att sorgens ängel med vingar av bly sitter vid min sida, ler och säger: Sorgen är kärlekens pris men också den yttersta gränsen för din utbredning när du dricker ur den utspädda ensamhetens graal.
En pakt ingås. Vi skall bära varandra nakna genom världen, dolda bakom livskostymer lånade från den stora scenkammaren.
Du är märgen i mina ben och som två kroppspelare lutade mot varandra, skall vi leva och älska tillsammans i tidens timglas.
Men en dag kommer vi att falla av ofullkomlighet från hög höjd ner i ett djup av olycksalighet.
I spannet mellan det högsta och det lägsta livnär sig kärleken på sin saknad och längtan efter sig själv. Sorgens ängel med vingar av bly sätter sig och vilar hos de ensamma och ömmar för de olycksaliga.
2
Akt två; mörkret faller ner på scenen och tystnaden börjar tala för sig själv. Bakom ridån går kroppar iklädda blåmärken i cirklar, går i procession för att sedan sakta gå ut ur tiden.
Innan, på det sluttande planet viker sig jorden under deras fötter.
I underjorden hörs en röst kräva tillbaka sina skövlade viloplatser där alla brott är huggna i sten. Kören sjunger högt; under armarna bär alla på sina brustna hjärtan och under varje sten döljer sig en minneslucka. Ridå!
3
Scenanvisning och epilog till sista akten:
På väggen ett gökur som plundras av någon som är förklädd till gam. Sätter sig på tidens axel och ser ner på sitt byte. Den jagar inte längre, väntar bara på sin tur. Den har tiden på sin sida.
Av alla rånare är det gamen som publiken först inte hinner uppfatta. Men spåren den lämnar efter sig är ett knappt kännbart hack i nacken.
Osynligt som ett rovdjur om natten sliter den sedan långsamt alla besökare i stycken, bit för bit, dag efter dag, år efter år. Gamen är tidens hälare. Båda ger varandra alibi.
Samtidigt som gryningen smyger sig in genom ett fönster (ett ljus tänds långsamt), och lösgör tingen ur mörkret, så upplöses publiken som sakta suddas ut, som om ljuset och mörkret har tiden som vaktmästare.
(Bara ett timglas står kvar på scenen.)
Rädslan kvävs, tystnad råder och teaterns åldrige vaktmästare öppnar alla dörrar och släcker isen som fattat eld under föreställningens gång. Han talar för sig själv;” tiden är havande med döden, men det är gamen som utför kejsarsnittet”.