Människans lyte är rädslan för sin egen skugga. Men ingen kan stå i ljuset utan att kasta sin skugga efter sig. Spärrvakten mellan ljus och mörker som aldrig släpper taget om någon eller något. Hopflätade som avigan och rätan, utgör de ett oöverblickbart mönster i vårt dunkla universum. Konsten älskar skuggan för att inte bländas av ljuset. Men det händer någon gång att den uppenbarar det oanade, framkallar allt ljus som döljer sig i mörkret. Jag målar för att försöka tända detta mörker, locka fram det i ljuset. För Platon i grottan var ljuset en bristvara när han såg sinnevärldens imperfektioner. För konstnären är grottan bildernas framkallningsrum, förutsättningen för allt som blir till, den imaginära födelseplatsen för allt, gott som ont. Allt förvandlas. Så låt mig tända så jag kan släcka. Sist ut släcker ljuset!