Ur ”Vingar av bly”
XXVIII
Det händer att tidens vägg öppnar sig
som en glänta i rummet
och låter dagsljuset lysa upp
våra ansikten i mörkret
under en kort stund ser vi varandra
genom väggens sprickor
som mötet mellan två älskande
i ett fängelse
när rädslan beväpnar sig mot sårbarheten
och laddar sin revolver med lösa fordringar
kräver kärleken villkorslös kapitulation
ett ömsesidigt maktavstående
rädslan bevittnar vårt avsked
medan kärleken lagras som minne
på tidens altartavla
XXIX
Jag drömde att sorgens ängel
med vingar av bly
satt vid min sänggavel och log
sorgen var kärlekens pris
men också den yttersta gränsen
mot jagets utbredning viskade du
när du gav mig att dricka
av den utspädda ensamhetens graal
en pakt ingicks
vi skulle bära varandra nakna genom världen
dolda bakom livskostymer
lånade från den stora scenkammaren
du blev märgen i mina ben
och som två kroppspelare lutade mot varandra
levde och älskade vi tillsammans
i tidens timglas
men av ofullkomlighet föll vi
från hög höjd ner i ett djup av otillräcklighet
i spannet mellan det högsta och det lägsta
livnärde sig kärleken på sin saknad
och längtan efter sig själv
sorgens ängel med vingar av bly
satte sig och vilade hos de ensamma
och ömmade för de otillräckliga