Ur ”Vingar av bly”
XIX
Kärleken förnimmer sin lätthet
befriar lodets tyngd med en fjäder
dimman viks åt sidan
en glänta öppnar sig
och en katedral av näktergalar
sjunger sig osynliga inför ditt anlete
bryter sig in som nåd
i ditt malmekande hjärta
som ett tidvatten rinner kärleken ut
samma väg som den rinner in
blind fyller den upp hjärtat
till bristningsgränsen med allt
som saknas dig
välsignar ditt lidande
stannar upp i sin rörelse
och lämnar sitt blåmärke kvar
en näktergals pulsslag till kärlekens lov
tyngdlöshetens ebb och flod