Ur ”Vingar av bly”
XXIV
Insprängt mellan det som har hänt
och det som kommer att hända
ligger en djävulsk dimma
som aldrig skingras
i den passerar jag de som drevs fram
av gevärskolvar på vägen
mellan Kiev och Babij Jar
steglade sedan urminnes tider
på Davidstjärnor
i dimman pågår den ansiktslösa kampen
mellan ljus och mörker
där ingen ser allt
men alla ser något
i dimman stöter det oförutsägbara ihop
med det förutsägbara i futurum exactum
– det kommer att ha hänt
Guds skyddsnät rivs sönder
och den avklädda etiken skjuts ihjäl
med ett nackskott
dödskulten firar mässa
i det stora slakthuset
till musik av glödgade maskingevärspipor
i dimman omfamnar offren i dödsryckningar
sina bödlar medan jag döljer mitt ansikte
bakom en ravin i Babij Jar
varje höst färgas marken röd av regn
tungt av bly och minnesförluster
dimman bär döden i sin famn
jag går i den
jag gjorde det
och jag kommer att göra det
jag gör allt som är möjligt
jag är skyldig oberoende
om jag begick brottet eller inte