Ur ”Fallet mot himlen”
Trettiosju år har gått sedan det hände. Det var en sensommarkväll och han hade som vanligt gått ner till stranden för att ta ett kvällsdopp. Men denna gång vek han ihop kläderna extra noga som om de var nya och knappt använda. De låg i sanden som en stor punkt efter en sista mening. Sakta gick han ut i det långgrunda vattnet, vadade längre och längre ut tills vattnet omslöt hans huvud.
Det blåste kallt denna höstnatt. Min vän och jag var på hemväg från en sen fest då vi bestämde oss för att gå genvägen över Östra kyrkogården. Månen gjorde oss sällskap mellan molnen som på låg höjd rusade fram över våra huvuden likt söndertrasade segel.
Tidigare under kvällen hade ämnet kommit upp: Självmordet, detta veto som ställde livet på sin spets. Det är då det avgörs om livet är värt att leva eller inte.
Vi var på väg genom kyrkogården då samtalet åter kom på tal.
– Frågan kan omformuleras, sa jag. Det är inte frågan om varför vi tar livet av oss utan varför vi inte gör det.
När vi hade passerat genom halva kyrkogården med nedböjda huvuden frågade jag honom:
– Kommer du ihåg vår gamle vän som dränkte sig för trettiosju år sedan? Jag tror faktiskt att han ligger begraven här. Men till saken, har du funderat på frågan om varför?
– När du säger det, så ser jag att vi märkligt nog står framför hans grav nu; gravfält 30, grav nr 140. Egendomligt eller hur?
Plötsligt var himlen molnfri och runt om oss lystes gravarna upp av månen som om dom ville säga oss något: ”En gång var vi som ni, en gång blir ni som vi”, tyckte jag dom viskade. Det var som om det fanns en dörr, en reservutgång i varje krypta, grav och sarkofag. Osynlig för oss, men till minnet av de döda som låg under oss och väntade på vårt besök.
– Jag tänkte, att medan deras tid står stilla har vi lagrat vår glömska här. Men vår tid kommer snart att skrivas in som minne i deras gästbok. Det var som om en dödgrävare hade sett oss genom nattens ögon och viskat till oss; var har ni gravarna om inte inom er själva. Det är till er dom döda återvänder och bygger bo i era kroppar. Planterar sina minnen i era hjärtan.
Tystnaden bröts när min vän fortsatte att reflektera över självmordets anatomi.
– Javisst kommer jag ihåg honom och på frågan om varför, kan det sägas och har sagts en hel del i ämnet men jag tror inte att vi någonsin kommer att kunna förstå varandras livshistorier fullt ut. Än mindre att finna någon förklaring alls. Livet är ovisst in i det sista för var och en av oss.
Ja, här skär verkligheten av sig själv och delarna göms undan. Hit men inte längre. Den sista dagen, den sista timmen, är du alltid ensam med din bävan och han fortsatte sin begrundan under månens blick; märkligt nog ligger alla här på kyrkogården med facit i hand, så egentligen är det döden vi bör fråga om livet. Om inte annat så är det en enda lång livsuppgift att komma döden inpå livet.
Paradoxen ligger i att utan döden skulle livet vara meningslöst, samtidigt som döden fråntar det all mening. Men så länge livet pågår är döden ständigt närvarande. Det är ju inte så att döden börjar efter livet. Nej, när livet upphör, upphör också döden.
Men ifråga om vår väns självmord så tror jag som i de flesta fall, att det inte går att finna någon avgörande orsak och inte heller någon i omgivningen som kan utpekas som ensam ansvarig för handlingen.
Även om det hade funnits ett efterlämnat avskedsbrev så hade vi inte kunnat läsa hans tankar.
– Ingen talar högt om det och ingen tycks vilja säga något om saken replikerade jag och fortsatte diskussionen. Eftersom vi alla är medbrottslingar på den väg som leder till att någon går händelserna i förväg, så gör vi också allt för att förneka vår skuld, oberoende hur nära vi stod själva gärningen i rum och tid. Vi blandar ihop närhet och avstånd i rummet som vore de orsak och verkan.
Alla förnekar sin skuld genom att i efterhand åberopa någon form av giltig frånvaro; hade inte tid, jag såg inte, var inte på plats, kände honom inte tillräckligt eller förstod inte. Alla har vi glömt Petrus svek när tuppen gol tre gånger: ”Jag känner inte den mannen”.
Men någon kanske invänder med att säga, att var och en är fri att välja om han eller hon vill leva eller inte. Men så enkelt kommer vi inte undan. Valde han själv livet kanske? Nej, han slungades ut ur ett sköte precis som du och jag. Vi väljer inte när och var vi föds och inte heller våra föräldrar lika lite som dom väljer oss. Han är således inte själv orsak till sitt eget liv, det liv vi inte själva kan skapa.
Men ”tar” oss livet gör vi, tar det för givet, som vore det en prestation eller förtjänst vi själva kan lägga beslag på för egen del. Redan där börjar fallet, nedräkningen mot nollpunkten.
Tänk alla dessa domar vi dagligen fäller och samtidigt vårt bedyrande av oskuld. Nej, vi är skäligen misstänkta för brott och dess art är underlåtenhet mot någon vi både känner och inte känner. Sanningen är att vi talar om friheten men det finns ingen frihet utan skuld.
Att därför yttra sig om självmordet är att tala om sig själv på en brottsplats där vi inte bara är vittnen utan samtidigt också är gärningsmän. Ändå är vi alla på fri fot, så även du och jag som står här på kyrkogården.
– Jag tror att existensfrågorna utgör oceaner av oöverskådlighet, replikerade min vän och fortsatte:
Det finns givetvis inga sammanhängande bevekelsegrunder till självmordshandlingen likt en verkan av en orsak. Nej, vi måste först försöka, som arkeologer gräva oss tillbaka ner i själens underjordiska rum för att frilägga ursprungsscenen för alla dom ingivelser och drivkrafter som satte dominobrickorna i rörelse. Revolvern, repet eller tabletterna är bara dess verkan. Varje bricka representerar ett sinnestillstånd medvetet eller omedvetet, likt en fördämning som till slut rämnar under sitt eget tryck eller av yttre belastning.
Självantändning eller inte, men så plötsligt en serie explosioner i själens innersta och bärande valv. En handling, ett avgörande, kanske år av grubblerier. Från tanke till handling kan ta ett helt liv för någon. En lång viljeprocess där varje dag var ett uppskjutet självmord. Eller tvärtom, för någon var det en omedveten och närmast betingad reflex i en marterad situation. Som sagt, handlingen utspelar sig ofta på själens bakgård. Ett illfälligt uppehållstillstånd och allt är över.
– Hur som helst, insköt jag, så har vi många låsta dörrar till rum som vi aldrig kommer att finna nycklarna till. Kanske letar vi efter en nål i en höstack när det i själva verket är höstacken som består av nålar. Alla förklaringar, allas ansvar och skuld omöjliggör framkallandet av självmordets genesis. Dörren in till det mörkrum i själen där sömntabletterna räknas och revolvern laddas, kommer därför att vara stängd för oss.
Vi bör inte heller döma den människa som i självövervinnelse väljer bort sig själv när hon tänkt tanken till sitt slut och därigenom låter livet ta livet av henne. Vi har alla lik i lasten och vem vet vem som är mest delaktig i denna häxdans av förebråelser. Vi har ju alla våra liv i varandras händer.
Den människa som i detta nu bär hand på sig själv, gör det kanske på grund av ett bortvänt ansikte, någon som aldrig ringde det där samtalet eller hörde det ensamma skriket i det stora tomrummet.
Det kan ha varit du eller jag som i tystnad medverkat till den sista akten. Kanske var det jag som tillhandahöll revolvern och du kulorna. Vad jag vet är, att varje gång det händer så håller vi för öronen när skottet går av. Det är som om en sten plötsligt blir medveten om sitt fall och för ett ögonblick upphäver tyngdlagen medan vi själva faller av fri vilja. Samtalet avrundades och min vän sa:
– Kan vi säga något mer i frågan om vår väns självmord i natt? Jag känner hur melankolins samlade tystnad angriper mig från alla håll. Det är märkligt att livet ändå är tillräckligt långt för att räcka till alla, men att andetagens antal skiljer oss åt.
Vid det här laget hade kölden och blåsten nästan slagit våra kroppar i järn. Vi bestämde oss för att skynda hem och sova vidare på saken när så månen kastade sitt sken över oss och graven, som om någon uppifrån hade riktat en stor strålkastare mot oss.
Det var då jag såg blombuketten i en vas bakom vår väns gravsten. Här hade vi stått framför stenen och samtalat utan att märka att den stått där som den förlorade Graalen. Samtidigt förbluffade över att det under vasen låg ett brunt inplastat kuvert. Vi hade druckit en del vin under kvällen men var vid det här laget nyktra och stod förundrade och förstummade i det upplysta mörkret.
Efter en kort tystnad kom vi överens om att öppna kuvertet för att se vem som skrivit vad till vem. Med snabba steg gick vi och ställde oss i vindskydd bakom kyrkogårdsförvaltningens expedition. Försiktigt öppnade vi något, som vid första anblicken såg ut som ett gravbrev men som visade sig vara fem maskinskrivna A4-sidor. Vi började att läsa högt tillsammans.
Kära vänner! Jag visste att ni tillsammans i natt skulle hitta min grav och diskutera självmordets grammatik just med tanke på min sista dag i livet. Så här års och vid den här tiden brukar vi vädra våra gravar. Alla här på ”gården” behöver lite frisk luft då och då. Och vi stör ju inga grannar, om ni förstår vad jag menar. Men eftersom ni först efter trettiosju år börjat undra varför jag den där sensommarkvällen gick ner till stranden för att bada en sista gång, så ger jag i detta brev sent omsider min syn på saken under rubriken ”Så nära du kan komma”. Förresten, var befann ni er själva den dagen jag sågs för sista gången?
Jag hade allt oftare hemsökts av en från djupet av min själ framkallad existentiell tinnitus, en smärtsam insikt om det förgängliga i alla mina strävanden och föresatser som vore jag uppfylld av ingenting. Alla dessa intentioner som ändå slutar i det stora fiaskot, livets nollsummespel. Detta ingenting som är alltings tillintetgörare, färgar in alla ”om”, denna illusoriska konjunktion som aldrig äger rum. Tanken om det som händer eller aldrig får hända gjorde livet till en inkvisition och om, vad hade hänt eller inte hänt?
Varje val, ett bortväljande av ett annat. Till slut det sista fria valet, frågan om livet var värt att leva eller inte? Den sista anhalten före slutstationen, innan livskapitalet likvideras och inga tillgodohavanden längre finns att tillgå. När alla begär, livslögner och självbedrägerier har räknats av, återstår bara ett ögonkast mot ingenstans innan allt raderas ut.
Men först mina vänner, en kort resumé. Att vara människa är att tvingas minnas allt man vill glömma, vem jag är, vem jag var och den ni trodde att jag var. I själva verket stal jag mig själv av andra och till slut kände jag mig som en hälare som jagades i mörkret men som till slut tvingades lämna in stöldgodset på teaterns rekvisitaförråd. Det kändes som om jag levde livet motsols. Till och med språket jag hade iklätts, klädde jag av mig. Nu kunde jag naken tala fritt och se livet som absurd teater, maska av alla roller som skyddat mig från att visa vem jag inte var. Jag hade suttit i min loge och tröstlöst försökt hejda livet genom att ständigt skriva om replikerna i väntan på att det skulle fullbordas. Kanske i tron att det skulle vara lättare att uthärda ensamheten om jag delade denna roll med andra, allt för att undgå att ha mig själv som ensam motspelare.
Men till slut återstod bara ett ansiktslöst kamouflage och rollen som en mask. En ångest, som om en spärrballong hade lyft mig högt över världen och från horisonten såg både början och slutet på historien. Dröm eller verklighet men någon stack hål på ballongen och jag föll som ett lod och slog ner i världens svarta hål.
I ljusa stunder tilltrodde jag livet en avsikt, något som skulle kunna uppnås genom viljan och äga ett bestående värde men allt var i upplösning.
Ni undrar säkert om jag inte någon gång trots allt var lycklig? Men hur skulle jag kunna vara lycklig i en värld som inte vet vad lycka är. Bara en oskyldig kan vara lycklig, men ni och jag är skyldiga och det är som ni vet, att ständigt vada i skuldens fostervatten. Skulden förutsätter ett val och ansvarigheten är därmed ingraverad i våra blickar.
Ingenting blir någonsin verkligt förrän det erfars, så också våra förluster. Det är först efter någons död som allt blir upplyst och det är då vi inser att även tomrummet hade plats över för kärleken. Denna dimma som skingras och bryts som ljuset i tidens prisma.
Min längtan i livet föregicks inte av en saknad. Jag hade ju levt motsols i skuggan av mig själv. Saturnus ringar hängde tungt över mitt huvud. Jag dog en dag i sänder men hade all tid i världen att förstummas under min vandring på hälleberget.
Men åter till saken, jag avgränsar tragedin till mig själv men kände mig aldrig besegrad av den. Det totala avslutandet av alla band och relationer var det svåraste av allt. Till slut återstod bara att överbrygga avståndet mellan mig själv och det stora tomrummet.
Jag gav nu upp tanken på att fullborda något i livet och ni tycker säkert vid här laget att jag var en egoist som svek sin livsvilja. Om mitt liv hade någon mening så var det i detta lyckliga ögonblick då min älskades blick göts in i mitt hjärta och som nu ligger infattad i en bärnsten på stranden. Min älskade hade någonstans att gå, jag hade ingenstans. Men jag har hört att Gud älskar den ensamma människan för hon har inte någon eller något att gömma sig bakom.
Bekräftelsen på min existens bestod till slut av två sandkorn frihet inbäddade skavfötters mellan mitt hjärta och det eviga ögonblicket. Friheten innehöll en ampull av jagupplösning. En överdos och ljuset släcks. Mina vänner, förstå mig om jag lämnade föreställningen innan strålkastarna släcktes ner.
Förstummade efter läsningen, stoppade vi tillbaka brevsidorna ner i kuvertet, återvände till graven och lade tillbaka det under vasen.
Vi stod nu åter vid graven uppgivna och tagna efter denna nattliga seans men samtidigt förbittrade över att vår vän i förväg hade lämnat denna föreställning som heter livet den där dagen för trettiosju år sedan. Med nedböjda huvuden skiljdes vi åt och gick hem för att skölja ner denna märkliga natt med några timmars sömn.
EPILOG
Av en tillfällighet fick vi senare veta att ett obduktionsprotokoll hade påträffats i samband med bouppteckningen efter vår väns föräldrar. Han hade inte begått självmord. Ett medfött fel på en hjärtklaff (vitium organicum cordis) hade utlöst en attack i vattnet och han hade drunknat.
Men vem skrev brevet, var det vår vän som ville ge uttryck för en radikal dystopisk livssyn? Vem vet, kanske hade han fått en släng som vi alla andra av livets melankoli, denna allmänt gängse reaktion på en objektiv förlust av mening och sammanhang.
Eller som Freud sa:” Vid sorgen är det världen som blivit fattig och tom, vid melankolin är det jaget självt”. Kvarstår den retoriska frågan; om de flesta självmord är onödiga, vilka är då nödvändiga?
Så till sist, ta vara på era liv så inte hatten flyger sin kos, för hattar kommer sällan tillbaka av sig själva.