Jag springer hela livet som en galen kapplöpningshund efter haren framför mig, lyckans demon som jag aldrig hinner ifatt. Livet springer ifrån mig, döden tillmötes.
Livsinsikt är dödsinsikt och existensen är gisslan hos tiden. Jag är i motsats till spindeln, fångad i det nät av tid som jag själv spinner. Den visiterar mig när jag går in och plundrar mig när jag går ut. Det är för mycket av allt och för lite av ingenting.
Och under tiden, vad går alla samtal och möten ut på om inte en önskan om smärtlindring. Likt en utspottad spyboll vältrar jag runt huller om buller i en lervälling, oklanderligt oigenkännlig för den andres blick men med en enda längtan efter ett stänk av kärlek. I ständig rädsla för andra, maskerar jag min existens bakom sällskapsspelets livegenskap på flykt från tidens hemförlovning, subtraktionens mörkertal; faller en, faller alla.
Men det kommer en dag när Sisyfos har fått nog, när han kastar sig ner för berget och med ett lod träffar mitt hjärta.