Ur ”Tidens lätthet & existensens tyngd”
Att leva är att förtränga varför vi förlorat vår historia och glömt att leva. Det är inte svårt att åldras, det går av sig självt. Det svåra är att vänja sig av med att vara ung, för när vi åldras är det bara en sak som gäller, vi får ta oss samman och motvilligt överlämna all vår längtan till barnen och försona oss med vår historia. Som en lördagsmorgon under pojkåren då himlen var en oskriven poängtavla för en lång lek som skulle ta sin början. Då märkte vi inte att döden vinkade till alla som livet inte förmådde trollbinda. Likt den gamla räkneboken i första klass. Alla tal var rätt. Tänk om livet vore så klart uträknat från första början. Men i våra hjärtan utbreder sig den förlorade barndomens lustgård där ett kärl finns, i vilket det förflutna lagras. Detta kommer en dag att bäras fram och förtäras som den sista nattvarden.
Dessförinnan denna gradvisa avförtrollning. Men livets ryggrad består inte av vad vi kan uppnå utan om vad vi kan lära av livet. Annars är möjligheten att förstå varandra små och världen förvandlas lätt till en livslång dödsfälla. Konsten återger inte det vi ser utan gör att vi ser, för vi är alla blinda men drömmer om att kunna se. Konst är inte vad vi kan, för kan vi det, är det ingen konst. För att livet inte skall bli en outtömlig minnesförlust, måste den verkliga konsten vigas åt kärleken. Om inte annat, får vi låtsas att vi är på en picknick där alla är lyckliga. Snarare är livet ett mysterium som skall upplevas inte en rebus vi skall lösa. Vi är de liv vi lever och våra namn är skrivna i vatten.
Och det är inte farligt att sjunka ner i djupet av oss själva för att tända mörkret. För den som fruktar döden, kan inte njuta av livets livstydande vatten. Tas det ifrån oss, skulle vi inte längre kunna skapa oss själva i historien. Vi skulle törsta ihjäl. Istället är det en konst, en tro som har en märklig förmåga att utvidga verkligheten, så länge vi tror. Men ingen tro kan beväpna oss mot döden. Härifrån bärs vi alltid obeväpnade över gränsen. Historiens dimma suddar ut våra konturer.