Ur ”Tidens lätthet & existensens tyngd”
Låt mig säga det till dig en gång för alla. Jag är en skeptiker och det finns ingen lösning i sikte. Världen är ett provisorium och livets intighet upphäver aritmetikens planetariska anspråk. I den stora ekvationen är människan X:et som du aldrig kommer att kunna lösa ut.
Att som medbrottsling bevittna och dokumentera den absurda livsakten, är lika hoppingivande som att kasta en livlina över avgrunden i tron att någon skall ta emot den från andra sidan graven.
Skälet till att jag trots allt frågar varför, är att jag får vad jag vill men inte vad jag behöver. Narrspegeln visar mig bara det jag vill se; begäret som uppsamlings- platsen för gränslösheten, oförmågan att bebo min egen existens. Istället hasar jag fram i procession och saluterar mig själv framför spegeln i den maskerade rädslans namn. Denna plats där ordlösheten och historien speglar världens blindhet och glömska. Jag har givit upp alla försök att få de stumma att tala, de döva att höra ekot från den stora tystnaden.
Och du som tror att du kan skilja himmel från helvete, rädsla från begär. Stig ur din cell, vänd dig om och du ser historiens kringresande dödspatruller som ständigt väntar i täckta lastbilar utanför. Hör ekot från döden när den lägger sin patiens bakom dina slutna ögonlock. Tidigt förstod du att i förintelsens demokrati, styckas alla i lika delar, att dödens parlament ständigt känner vittring på nya insatser och att slumpens hästsko sedan länge har tömts på nåd.
Du såg men blev stum när bödlarna tvingade offren att förlåta deras värv. Vansinnets kortlek hade fler kort än du orkade räkna. Din mened fick sanningen att ta sitt liv medan du fortfarande stal din dagliga dos av morfin ur rädslans medicinskåp, alltför att hålla minnesförlusterna i schack. Men tidens stenar ropar och läggs dig till last. Vetskapens slagruta böjer sig mot intet. Därmed sopar tiden igen alla spår från brottsplatsen och amnesin lägger åter världen i mörker.
När livet inte längre är inom räckhåll, sjunker jag som ett lod till botten av mig själv. När jag försöker summera mitt liv, inträder en känsla av att ingenting har hänt eller att allt hände samtidigt, tiden förtätad till ett ögonblick. Ett ögonblick av insikt under stjärnhimlen och ett hopp om att kunna tömma sina fickor på stenar. En natt som avlastar allas skuld. På hög höjd ser jag kärlekens bro som går över allt och under en flaskpost, det enda tecknet från ett liv som går i kvav. Vad som kvarstår är att spä ut sin strandsatta ensamhet genom att dela den med dig som tror dig kunna skilja himmel från helvete, livstecken från minnesteckning.
Hur jag än lever för och genom andra, om jag så söker mig till den stora gemenskapen, så infinner sig till slut känslan av att du och jag är olyckliga eftersom vi till vårt väsen, ytterst är ensamma i universums ekosal. Delaktigheten tonar bort och allt som har mening upplöses i melankolins förhörsrum. Men det enda som du och jag trots allt inte kan leva utan, är kärleken. För den vet att vi är dömda till utplåning och just därför behöver vi all den smärtlindring som går att ge och få.