Ett urval av texter skrivna av Ralph Holmström
Ur ”Tidens lätthet & existensens tyngd” Att leva är att förtränga varför vi förlorat vår historia och glömt att leva. Det är inte svårt att åldras, det går av sig självt. Det svåra är att vänja sig av med att vara ung, för när vi åldras är det bara en sak som gäller, vi får …
Ur ”Tidens lätthet & existensens tyngd” Låt mig säga det till dig en gång för alla. Jag är en skeptiker och det finns ingen lösning i sikte. Världen är ett provisorium och livets intighet upphäver aritmetikens planetariska anspråk. I den stora ekvationen är människan X:et som du aldrig kommer att kunna lösa ut. Att som …
Ur ”Tidens lätthet & existensens tyngd” När jag försöker smyga mig på livets oöverskådlighet från alla håll samtidigt, allt för att bilden skall kunna framkallas genom historiens prisma, står jag samtidigt stum inför livets gåta, som om bilden av livet får hjärtat att slå för fort och tidens is plötsligt blir alltför tunn att gå …
Jag ser vindskupan ovanför min säng öppna sig. Ett hotell för sömnlösa svävar sakta ovanför taknocken. Jag lägger livet åt sidan och hyr ett rum. I varje nattduksbord ligger en revolver, laddad med sömntabletter. Vad bekänner jag inte inför en inkvisitionsdomstol då jag redan spelar spansk fiol och sitter fast i stöveln. Mitt medvetande ligger …
Jag springer hela livet som en galen kapplöpningshund efter haren framför mig, lyckans demon som jag aldrig hinner ifatt. Livet springer ifrån mig, döden tillmötes. Livsinsikt är dödsinsikt och existensen är gisslan hos tiden. Jag är i motsats till spindeln, fångad i det nät av tid som jag själv spinner. Den visiterar mig när jag …
Men världen bländar mig med sitt ljus och förklär sig till slump i ett ögonblick, leviterar och inkarneras till gravitation i nästa. Slumpen är inte förhandlingsbar men världen lyfter sig själv likt Münchhausen mot ogripbara höjder. För att inte falla fritt, söker jag skydd bakom min egen skugga. Och just där försöker jag framkalla en …
Människans lyte är rädslan för sin egen skugga. Men ingen kan stå i ljuset utan att kasta sin skugga efter sig. Spärrvakten mellan ljus och mörker som aldrig släpper taget om någon eller något. Hopflätade som avigan och rätan, utgör de ett oöverblickbart mönster i vårt dunkla universum. Konsten älskar skuggan för att inte bländas …
1 Akt ett; Jag drömmer att sorgens ängel med vingar av bly sitter vid min sida, ler och säger: Sorgen är kärlekens pris men också den yttersta gränsen för din utbredning när du dricker ur den utspädda ensamhetens graal. En pakt ingås. Vi skall bära varandra nakna genom världen, dolda bakom livskostymer lånade från …
Ur ”Fallet mot himlen” De sa att han tagit sitt liv men i själva verket smet han före i kön och gick under jorden. Han försökte konservera sina tankar genom måleriets språklöshet och samtidigt iklädd språkets färgsatta dräkt, balansera på dess slaka lina. Allt i ett försök att som ombud ovan avgrunden, hålla kvar ett …
Ur ”Fallet mot himlen” Trettiosju år har gått sedan det hände. Det var en sensommarkväll och han hade som vanligt gått ner till stranden för att ta ett kvällsdopp. Men denna gång vek han ihop kläderna extra noga som om de var nya och knappt använda. De låg i sanden som en stor punkt efter …