Ur ”Vingar av bly”
XXIII
Du var motgiftet i mitt liv
och kärleken var ett serum svårt att få tag på
men ändå sökte jag ett läkemedel mot livet
boten mot en ormstungen själ
du kände igen symptomen
när ångesten ville skaka sig loss
genom kroppens gallergrindar
men som fastnat likt manettrådar
i själens högspänningsledningar
du kände hur tidens mordvapen
sakta slet ut mitt hjärta
och fick blodet att koagulera
du höll det nakna hjärtat i din hand
medan hemlösheten krönte mig
med sin törnekrona av kallhamrat stål
och du visste att ett kors var rest
bland Babels ruiner
när jag krystade fram en bekännelse
inför begärets inkvisition
bad du om lite dagsljus för att urskilja mig
i mörkret men siktljuset var noll
jag som gått vilse i ljuset
men som sett mörkret säger
jag gjorde livet till ett alibi för lögnen
och tog min tillflykt
in i den osynliga ensamheten
in i den ihjälkramade kärlekens gemenskap
allt är mörklagt nu och tystnaden
har svept sitt stumma täcke över mig
du ville inte släppa taget om mitt liv
men jag orkade inte hålla kvar det längre
varje fall söker sin nedslagsplats
och jag faller stadigt med din blick
vänd mot vägen som leder tillbaka
till platsen där skillnaden mellan liv
och död är utplånad
mot den dag där allt börjar om
mot den födelseplats där all kärlek
en gång såg dagens ljus