Ur ”Skuggan i allt & tidens måttlöshet” 5

Jag ser vindskupan ovanför min säng öppna sig. Ett hotell för sömnlösa svävar sakta ovanför taknocken. Jag lägger livet åt sidan och hyr ett rum. I varje nattduksbord ligger en revolver, laddad med sömntabletter. Vad bekänner jag inte inför en inkvisitionsdomstol då jag redan spelar spansk fiol och sitter fast i stöveln. Mitt medvetande ligger utsträckt på sängen och overkligheten känns som ett tvättstreck uppspänt på en högspänningsledning. Men genom melankolins panoramafönster ser jag tillvarons avgrunder klarare på både lång och på kort sikt. Somnar först när morgonljuset till slut skjuter sömnlöshetens kvartermästare i stycken.

*

Vi fyller ut våra meningsförluster i en uppryckt löskrage som stramar av ett oändligt begär. Själen sondmatas med andefattigdomens svältkost medan vi laddar plånböcker med krediter som aldrig går att lösa in. Allt är till låns och det är bara döden som sätter priset på livet.

*

Den oförtjänta kärlek som jag fått ta del av, var den oändliga vikten som sänktes ner i det ändliga. Därför kunde vi älska varandra och inte bara oss själva utan även kärleken vi delade med andra. Den vägde mer än summan av allt.

Samtidigt insikten om livets fragilitet. Förnekade jag den, avvisade jag förgängligheten som livets grundvillkor. Som kärlekens siamesiska tvilling bär kärleken sorgen i sin famn, offret som alltid ger döden dåligt samvete.

Men i smärtan över varats olidliga lätthet och i förtvivlan över dess korthet, härdades kärleken. Tillsammans bar vi den genom tidens timglas och medan melankolin marinerade och fördjupade den, sträckte sig kärleken över avgrunden, iklädd hoppets försonande andedräkt.